love
Många undrar hur det är att vara tillsammans i ett år, hur man klarar det, hur det känns när allt är över.
Jag är en sån tjej, så ifall man möter mig på fel sätt kan man få ett sjukt dålig insikt över mig, eller ja som kall och okänslig. De är jag absolut inte. Ifall jag faller för någon, så gör jag allt för den. Så jag föredrar långa förhållanden. Där man verkigen visar varandra kärlek. Jag älskar att överraska den som jag är tillsammans med på alla olika sätt. Så jag är absolut förhållande typen, och lyckades vara tillsammans med en i över ett år. Grejen är den att när man är så kär, så tänker man inte på hur snabbt tiden går. Ingenting är heller helt perfekt, det finns så sjukt mycket bråk och tårar hur söta man är tillsammans. Så finns allt detdär. Man måste vara beredd på att kämpa, kämpa förgäves och räkna med många sömlösa nätter, många skrik, många tårar, många skratt, många minnen och många minnen. Gäller att verkligen visa din partner att du kan gå genom eld och vatten. De gäller att ställa upp för varandra, att respektera varandra och att lita på varandra. Att tro på varandra när allt håller på att rasa. Att sitta och prata om allting. Att vara öppna för varandra. Att kunna sitta och diskutera ut lösningar på problemen. Att sekunden efter kunna krama om varandra och gosa sönder.
Vad händer när allt är slut? När man har stått varandra så nära, och hållt varandra så kära. Hur blir det då? Från början är det sjukt jobbigt för båda. Fast man visar det på olika sätt. En del visar det med känslorna, en del visar det genom att fly och gå på vad alla andra säger. För mig var det att jag var sjukt ledsen, grät på lektioner, grät på kvällarna. Jag menar jag hade tappat den jag älskade? De är inte så kontisgt. En som hade funnits där för mig oavsett vad i över ett år. Det är självklart att de känns tomt. De skulle bara vara konstigt ifall man inte kände något eftersom att de aldrig tog slut pga känslorna. Hur jobbigt det än är, är det att bita ihop. För livet går inte under för att det är slut. Livet går inte under för att du inte har den som fanns där. Du har dina vänner som du kan satsa på, hitta på roliga saker med dom, gör allt förutom att sitta hemma och deppa. Det behövs men då gräver du dig ännu längre ner så att det blir värre. Gör allt som får dig glad, för stunden.
Så idag ungefär ett år senare, är jag en mycket självsäkrare person, jag är mycket mer jordnära, och jag låter ingen få trycka ner mig.
"ensam men stark det var sån jag blev"
Jag är en sån tjej, så ifall man möter mig på fel sätt kan man få ett sjukt dålig insikt över mig, eller ja som kall och okänslig. De är jag absolut inte. Ifall jag faller för någon, så gör jag allt för den. Så jag föredrar långa förhållanden. Där man verkigen visar varandra kärlek. Jag älskar att överraska den som jag är tillsammans med på alla olika sätt. Så jag är absolut förhållande typen, och lyckades vara tillsammans med en i över ett år. Grejen är den att när man är så kär, så tänker man inte på hur snabbt tiden går. Ingenting är heller helt perfekt, det finns så sjukt mycket bråk och tårar hur söta man är tillsammans. Så finns allt detdär. Man måste vara beredd på att kämpa, kämpa förgäves och räkna med många sömlösa nätter, många skrik, många tårar, många skratt, många minnen och många minnen. Gäller att verkligen visa din partner att du kan gå genom eld och vatten. De gäller att ställa upp för varandra, att respektera varandra och att lita på varandra. Att tro på varandra när allt håller på att rasa. Att sitta och prata om allting. Att vara öppna för varandra. Att kunna sitta och diskutera ut lösningar på problemen. Att sekunden efter kunna krama om varandra och gosa sönder.
Vad händer när allt är slut? När man har stått varandra så nära, och hållt varandra så kära. Hur blir det då? Från början är det sjukt jobbigt för båda. Fast man visar det på olika sätt. En del visar det med känslorna, en del visar det genom att fly och gå på vad alla andra säger. För mig var det att jag var sjukt ledsen, grät på lektioner, grät på kvällarna. Jag menar jag hade tappat den jag älskade? De är inte så kontisgt. En som hade funnits där för mig oavsett vad i över ett år. Det är självklart att de känns tomt. De skulle bara vara konstigt ifall man inte kände något eftersom att de aldrig tog slut pga känslorna. Hur jobbigt det än är, är det att bita ihop. För livet går inte under för att det är slut. Livet går inte under för att du inte har den som fanns där. Du har dina vänner som du kan satsa på, hitta på roliga saker med dom, gör allt förutom att sitta hemma och deppa. Det behövs men då gräver du dig ännu längre ner så att det blir värre. Gör allt som får dig glad, för stunden.
Så idag ungefär ett år senare, är jag en mycket självsäkrare person, jag är mycket mer jordnära, och jag låter ingen få trycka ner mig.
"ensam men stark det var sån jag blev"
Kommentarer
Trackback
