sorglig känsla
Jag trodde aldrig att det skulle kännas så hårt att låta någon falla. Hur man än kämpar för alla så är det ändå alltid någon man tappar, hur man än gör. Bara att inse. Måste finnas time för varandra. Kanske är det den som förstör, men allt går att fixa, aight? Eller är det inte sagt så. Fast jag tvivlar på det för jag menar någonstans här i livet måste vi ju gå vidare. Vi kan inte hålla det förflutna i det nya och tvärtom. Det är det som är det svåraste för att ta klivet in i det nya. Jag kommer ihåg de stunder vi snacka om samma lya, hur bra vi skulle ha det och leva var dag. Nu har vi inte setts på år och dar. Vi känner knappt varann längre. Som nya människor för varandra. Helt okända. Som om vi inte känner varann. Att vi förut inte va ifrån varann de minsta lilla granna. Jag älskar er. Ni älskar mig. Någon gång måste man gå vidare. Är det värt att förlora er, låta er falla och ha det som nu, eller fortsätta kämpa och ha någon form utav förhoppning att de kommer ordna sig? I don't know.
Kommentarer
Trackback
