aldrig begärt att blivit förstådd
Jag vet att det är så sjukt många som klagar och har kalgat på mitt liv. Som har sagt och säger saker om den jag är och hur jag är. Jag tar inte åt mig av någon negativ energi.
Jag kan skriva om mitt kapitel ett, Liggandes i kuvös efter ett akut tjejsarsnitt och tre varv runt halsen med navelsträngen samt legat utan fostervatten i nåra timmar med bajs i. Ah jag hade bajsat i magen. I kuvösen låg jag väl med slangar över hela ansiktet som små sprutror, ryckte bort dom så blev fast bunden runt armarna för att inte kunde dra loss. Därifrån min sprutfobi kommer ifrån. Läkarnas åsikt om att jag skulle överleva var 10% chans. Kan ni fatta, tio procent utav hundra. Min envishet gjorde så att jag klarade mig. Kämpade redan då. Kämpade för livet. Växte upp, visade sig att jag var allergisk mot allt, levde på fem saker ris, majs, älkött, rådjurskött och kyckling. I ett årstid. Blev bättre med tiden man bodde ju på akuten. Jag blev äldre, började krypa och gå vid sen ålder. Eftersom mitt första år gällde det att kämpa för livet. Kommer ihåg en dag trots jag bara knappt var tre år fyllda. Pappa provade att ge mig en bit kassler för att testa, spydde i timmar, samtidigt som tårarna bara rann. All allergi vann jag mot, men en jädrans kämpan!
Några år äldre började jag på dagis, hade ju gått hos dagmamma dag ut och dag in. Va extra snäll mot alla barnen, var dendära tjejen som aldrig sa nej. Dagisfröknarna undrade vilken klippa dom hade fått in. Mitt lässbande och stammande gjorde mig osäker, bara fyra år. Blev retad för det. Samtidigt som det var bråk hemma, bråk mellan pappa och mamma. Hur bra kände jag mig? Hur älskad kände jag mig? Önskade mig bort från världen i redan så ung ålder. Åren gick och nu började alla tjejproblemen, ni vet puberteten. När man kommer in i den så kallade tonåren och hormonerna sätts igång. Jobbig tid! Hade killarna på min sida, gjorde så att fler tjejer gjorde sig ovän utav avundsjuka. Inget jag ville, inget jag aldrig skryt om. Mitt liv blev bara värre fick mer och mer marddrömmar. Fick dendära hårda pressen på mig som alla har någon gång, lät folk bestämma över mig. Kunde inte sätta gränser, ville ju inte bli mer sårad än vad jag var. Klarade ju inte av att bli lämnad mer än jag hade blivit. Kände ju mig inte älskad. Har nog aldrig riktigt känt mig älskad. Rökningen kom åhgud vad det var livräddningen! Levde ju för detdära jäkla ciggarettena. Senare in under samma vår kom alkoholen och kunde inte få nog. Nej fick aldrig någon riktig fylla, men gud vad jag älskade det! Var ju lixom mitt liv. Kommer ihåg första gången va två år innan denna sommar. Hur glad jag va. Var verkligen första gången jag hade provat på at röka. Gud vad det var livet, åhgud vad gott det var att blanda alkoholen. Rörde det inte förrens våren sommaren som jag nyss var inne på. Hade längtat efter den känslan. Tankarna på överdoser kom med tiden, var riktigt nära men tog aldrig någon. Ingen såg hur jag mådde eftersom att jag överdrev mitt skratt, min gladhet. Pratade som en radio istället för att dra mig tillbaka. ville ju ha uppmärksamhet men fick den inte på rätt sätt hur jag än letade och försökte. Raggade på varje kille jag såg för att kunna känna mig älskad kunna känna att jag hade någon där, men hur gick det? Åt helvete rent sagt. Jag var ärligt talat alldeles matt. Bestämde mig för att sluta upp med allt, dra mig undan från dessa vänskapskretser. Gick inte alls bra. Hur jag än försökte. Fick hjälp med det. Nej ingen psykolog för dom hade jag redan haft med och göra med tjejerna och deras avundsjuka. Hjälpte ju ingenting så det var en människa där ute. Alla såg oss som perfekta, men kan ärligt talat inte säga att vi va prfekta. Det höll länge men ingen hade väl behandlat den andre så väl. Nej vill inte rabbla upp allt eller trycka ner någon men ah grät mig till sömns många nätter när vi inte träffades pga bråk och svikelser. En dag tog även det slut. HAHA! Fattar inte hur lågt jag blev behandlad då och accepterade det. Idag är det utrett men jag skriver det för att ni ska få en inlblick. Några månader efter de föll jag för han , han som var så grymt underbar, värsta drömmen, men var han verkligen det? nej. Idag när jag tänkte efter så överdrev jag allt för att kunna visa mig lycklig med honom. Fast jag egentligen mådde så sjukt dåligt. Idag har jag ingen kontakt med honom. Rättså glad över det. Han är ju inte den enda som jag har känt mig utnyttjad av. Under dendära sommar'n så var det ju allt & alla som utnyttjade mig, fick den känslan. Kom över snbben, tur det. Han var ändå inte värd mig. Efter nån månad sådär fick jag kontakten med mitt ex. vi försökte igen. Men bråk & bråk. Så gick inge bra. Inte världens lycka där heller. Tror ärligt att det inte blir så igen heller.
Idag efter alla dessa ord och meningar, så känner jag mig själv. Jag älskar mig själv. Alla som har utnyttjat mig har kommit krypandes och bett om förlåtesle men nej! Dom förstörde mig engång och jag har inte saknat dom så behöver dom inte! Idag så är jag inte dendära fjortisen längre, folk har nog svårt att se det. Jag är inte dendära tjejen som inte har nåra gränser. Jag är hon med känslor, hon med gränser, hon med chanser. Jag är stolt över det! Att jag äntligen lyckats tagit mig hit. Min envishet förstärker mig.
Så innan du bedömer mig, se mig rån insidan, inte utsidan eller vad du hört. Fast jag aldrig har begärt att bli förstådd så är jag den förståndiga tjejen som är sig själv, och har egna åsikter!
Jag kan skriva om mitt kapitel ett, Liggandes i kuvös efter ett akut tjejsarsnitt och tre varv runt halsen med navelsträngen samt legat utan fostervatten i nåra timmar med bajs i. Ah jag hade bajsat i magen. I kuvösen låg jag väl med slangar över hela ansiktet som små sprutror, ryckte bort dom så blev fast bunden runt armarna för att inte kunde dra loss. Därifrån min sprutfobi kommer ifrån. Läkarnas åsikt om att jag skulle överleva var 10% chans. Kan ni fatta, tio procent utav hundra. Min envishet gjorde så att jag klarade mig. Kämpade redan då. Kämpade för livet. Växte upp, visade sig att jag var allergisk mot allt, levde på fem saker ris, majs, älkött, rådjurskött och kyckling. I ett årstid. Blev bättre med tiden man bodde ju på akuten. Jag blev äldre, började krypa och gå vid sen ålder. Eftersom mitt första år gällde det att kämpa för livet. Kommer ihåg en dag trots jag bara knappt var tre år fyllda. Pappa provade att ge mig en bit kassler för att testa, spydde i timmar, samtidigt som tårarna bara rann. All allergi vann jag mot, men en jädrans kämpan!
Några år äldre började jag på dagis, hade ju gått hos dagmamma dag ut och dag in. Va extra snäll mot alla barnen, var dendära tjejen som aldrig sa nej. Dagisfröknarna undrade vilken klippa dom hade fått in. Mitt lässbande och stammande gjorde mig osäker, bara fyra år. Blev retad för det. Samtidigt som det var bråk hemma, bråk mellan pappa och mamma. Hur bra kände jag mig? Hur älskad kände jag mig? Önskade mig bort från världen i redan så ung ålder. Åren gick och nu började alla tjejproblemen, ni vet puberteten. När man kommer in i den så kallade tonåren och hormonerna sätts igång. Jobbig tid! Hade killarna på min sida, gjorde så att fler tjejer gjorde sig ovän utav avundsjuka. Inget jag ville, inget jag aldrig skryt om. Mitt liv blev bara värre fick mer och mer marddrömmar. Fick dendära hårda pressen på mig som alla har någon gång, lät folk bestämma över mig. Kunde inte sätta gränser, ville ju inte bli mer sårad än vad jag var. Klarade ju inte av att bli lämnad mer än jag hade blivit. Kände ju mig inte älskad. Har nog aldrig riktigt känt mig älskad. Rökningen kom åhgud vad det var livräddningen! Levde ju för detdära jäkla ciggarettena. Senare in under samma vår kom alkoholen och kunde inte få nog. Nej fick aldrig någon riktig fylla, men gud vad jag älskade det! Var ju lixom mitt liv. Kommer ihåg första gången va två år innan denna sommar. Hur glad jag va. Var verkligen första gången jag hade provat på at röka. Gud vad det var livet, åhgud vad gott det var att blanda alkoholen. Rörde det inte förrens våren sommaren som jag nyss var inne på. Hade längtat efter den känslan. Tankarna på överdoser kom med tiden, var riktigt nära men tog aldrig någon. Ingen såg hur jag mådde eftersom att jag överdrev mitt skratt, min gladhet. Pratade som en radio istället för att dra mig tillbaka. ville ju ha uppmärksamhet men fick den inte på rätt sätt hur jag än letade och försökte. Raggade på varje kille jag såg för att kunna känna mig älskad kunna känna att jag hade någon där, men hur gick det? Åt helvete rent sagt. Jag var ärligt talat alldeles matt. Bestämde mig för att sluta upp med allt, dra mig undan från dessa vänskapskretser. Gick inte alls bra. Hur jag än försökte. Fick hjälp med det. Nej ingen psykolog för dom hade jag redan haft med och göra med tjejerna och deras avundsjuka. Hjälpte ju ingenting så det var en människa där ute. Alla såg oss som perfekta, men kan ärligt talat inte säga att vi va prfekta. Det höll länge men ingen hade väl behandlat den andre så väl. Nej vill inte rabbla upp allt eller trycka ner någon men ah grät mig till sömns många nätter när vi inte träffades pga bråk och svikelser. En dag tog även det slut. HAHA! Fattar inte hur lågt jag blev behandlad då och accepterade det. Idag är det utrett men jag skriver det för att ni ska få en inlblick. Några månader efter de föll jag för han , han som var så grymt underbar, värsta drömmen, men var han verkligen det? nej. Idag när jag tänkte efter så överdrev jag allt för att kunna visa mig lycklig med honom. Fast jag egentligen mådde så sjukt dåligt. Idag har jag ingen kontakt med honom. Rättså glad över det. Han är ju inte den enda som jag har känt mig utnyttjad av. Under dendära sommar'n så var det ju allt & alla som utnyttjade mig, fick den känslan. Kom över snbben, tur det. Han var ändå inte värd mig. Efter nån månad sådär fick jag kontakten med mitt ex. vi försökte igen. Men bråk & bråk. Så gick inge bra. Inte världens lycka där heller. Tror ärligt att det inte blir så igen heller.
Idag efter alla dessa ord och meningar, så känner jag mig själv. Jag älskar mig själv. Alla som har utnyttjat mig har kommit krypandes och bett om förlåtesle men nej! Dom förstörde mig engång och jag har inte saknat dom så behöver dom inte! Idag så är jag inte dendära fjortisen längre, folk har nog svårt att se det. Jag är inte dendära tjejen som inte har nåra gränser. Jag är hon med känslor, hon med gränser, hon med chanser. Jag är stolt över det! Att jag äntligen lyckats tagit mig hit. Min envishet förstärker mig.
Så innan du bedömer mig, se mig rån insidan, inte utsidan eller vad du hört. Fast jag aldrig har begärt att bli förstådd så är jag den förståndiga tjejen som är sig själv, och har egna åsikter!
Kommentarer
Postat av: Fanny
Att veta att du gått igenom allt det där känns läskigt!!
Jag är bara så glad att du kom över smärtan och svikelserna.
Jag älskar dig, för den du är!
Du är en riktig fighter<3
Trackback
