never give up, keep fighting no matter what

Ibland när jag tänker tillbaka på tiden då jag mådde som sämst. Det jag själv aldrig fattade att de va jag som var lioxom mittpunkten. Jag själv förstog inte det eftersom jag gav ingen annan press, jag mobba ingen annan osv. Varför jag nog var mittpunkten var för att jag gjode så som snubbarna sa att jag skulle göra. De bestämde lixom över min klädsel, över mitt smink osv. Jag grät varje kväll för att det var så jävla hårt pressande. Ville bara stänga in mig i en egen värld. Typ bli nörden som ingen bryr sig om eller så. Ni som går i korridoren och får alla blickar ner och önskar att du var med dem som blickar ner dig. Det gör lika ont för dom som dig. Det har ännu högre press. Så det är inte perfekt att va populär. Det är inte kul heller. Inte när man är med såna jag var med. Jag gjorde ju inget som jag ville själv.

Nu två år senare är jag populär eller ja omtyckt för att jag är mig själv. Lixom står för vem jag är och står för vad jag tycker. Känner ingen press och jag är också bara med dem jag litar på till tusen. Jag är grymt glad för allt jag har varit med om, annars skulle jag aldrig bli så stark som jag är idag eller ha de vänner som jag har.