never give up, keep fighting no matter what

Känner mig så sjukt glad, jag vet inte varför. Mitt liv går så udnerbart bra. Jag vill inte skryta men jag är bara självsäker. När jag är med honom kan jag göra vad som helst, till och med han skakar på huvudet, ler och skrattar åt mig men ändå håller i min hand. Sjukt alltså! Den senaste tiden har bara rusat förbi, och jag har en känsla att jag är ifatt mig själv, äntligen har jag landat. 
Nu börjar jag om på nytt, från vadå? Nej det vet jag inte riktigt, men börjar bara om på nytt. Kanske från min sommar? Nej har ju direkt inte tänkt på den? Bara att jag kan skrattar riktigt gott åt den, åt verkligen allt som hände. Idag var det inryckning för militärsaken, men eftersom att jag har tvingat mig själv att plugga på lovet så gick inte det, åh. Saknar ju alla, alla var så jädrans underbara. 
Känns som att det kommer bli ett inlägg. Jag vet inte varför, jo för att tankarna bara går och skriver bara de ord som kommer rakt från hjärtat. Känner att jag även behöver detta lov för att vila upp mig inför skolan, efter lovet ska jag satsa ännu mer, har satsat sjukt mycket under terminen som gått, helt otroligt att jag klarat det! Ifall jag har klarat det då vet jag att jag kan klara mycket mera. Som min barndomsvän sa till mig under sommarlovet när vi var ute och sprang: "Alltid när vi närmar oss mot slutet, ger vi upp. För att vi tror att vi inte kan mer, men varför tar vi inte i mera den sista biten och visar allt vi har." Han sa något i den stilen, och de orden kan eka i mitt huvud ibland, när jag är påväg att ge upp eller liknande. När jag inte riktigt ger allt.